...och livet fortsätter här.

Årets klappar klara. En julklappspåse packad för Lille Julafton hos familjen Nilsson och en julklappskorg packad för julafton i Varberg. Sen har visst lite barn varit snälla också...

Kan bara konstatera att jag nu ska ta något och äta och sen fortsätta denna dag med en fortsatt god magkänsla. Livet är underbart!

Mina drömmar om den perfekta Hanna-kameran fortsätter och jag har stora funderingar på att köpa en Olympus E-PM1. Förmodligen i vitt. Om ni vet någonting om denna så släng gärna iväg en kommentar! Visst är den fin?


Och den är inte bara fin, den ska vara enkel att använda med! Olympus själva skriver att:

Livet är för kort för fula kameror. Eller krångliga menyer. Eller dåliga bilder. Då är det bra att känna till den nya Olympus PEN Mini. En av de minsta och lättaste systemkamerorna med utbytbar optik, E-PM1 är vacker, tar fantastiska Full HD-filmer och stillbilder - och kan inte vara enklare att använda.

Efter tolv timmars välbehövd sömn känner jag mig som en ny människa. Har tänt ljus och ätit frukost framför Luciamorgon! På jobb kommer en annan avdelning och lussar för oss och jag hoppas på en helmysig dag!

Hoppas att ni får en fin Luciadag!

Dagen började med en söndagsbrunch i Lund med tre oerhört underbara tjejer!


Dagen avslutades med glöggmys hos Arleklos med grymmaste papparkaksfamiljen!


Och någonstans däremellan försökte jag se söt ut. Dagens sötaste går dock till en Pytteliten Elli!

Jag älskar att det går mot julen och fick lite smått panik när jag i veckan insåg hur fort julhelgen kommer springa iväg iår. För första gången i mitt liv ska jag inte vakna hos familjen på julafton utan köra hit på förmiddagen. Så för att få ut så mycket mys med familjen som möjligt fick jag ett ryck och åkte till Varberg i helgen. Känns fantastiskt att ha tillbringat massa tid med syster, mamma och pappa!

I morgon åker jag dock tidigt från stan. Har lovat att hämta upp Frida redan klockan nio och sen bär det av ner till Lund. Så det blir till att hoppa över morgondagens frukost med pappa och syster och istället ställa väckarklockan! Ska bli väldigt roligt att träffa några av flickorna!

Nu ligger jag nerbäddad med datorn i sängen som jag gjort så många gånger i det här rummet. Lite konstigt faktiskt att jag aldrig har gjort det i Helsingborg, men tillbringar faktiskt inte så mycket tid med den när jag är hemma (om jag inte ska jobba). Hur som helst så har jag inga nya bilder att dela med mig av. Tänkte att jag kanske hade någon i telefonen från helgen men inte ens det fanns. Så jag bjuder på några av mina favoriter bland Hanna-när-hon-mår-som-bäst-bilder. Godnatt och sov sött!


På en strand utanför Falkenberg i somras. Byxdressen på och syster bakom kameran!


På Ebbas café i somras när fina Malin och Sara var på besök i Helsingborg!


I Green Park i London. Fötterna behöver vila även från de skönaste skorna! Tillsammans med syster... igen!


Ompysslat hår innan Carl & Annas bröllop i sommras. Alltid kul att känna sig lite extra fin!

Efter förra inlägget tycker jag att det kan passa med lite bilder från vår förlovningsdag, en fantastiskt fin dag i november. Nedan ser ni trapporna upp mot Kärnan. Jag hade varit uppe i Kärnan en gång tidigare och gått upp för trapporna ett antal gånger för att komma till parken, men aldrig förut hade jag åkt hissen upp! Jag visste inte ens att det fanns en hiss, men Skånetrafiken har tydligen en bemannad liten hiss där man med någon form av resekort kan åka med. Ett lite roligt sätt att påbörja färden upp mot toppen!



När klockan var elva och Kärnan öppnade tog vi oss högst upp. Nerverna var många och förväntningarna ännu fler. Det kändes som om ingenting och allting kunde gå fel, men givetvis gick allting jättebra!



Våra ringar är enkla släta vitguldsringar. I min står det:
Magnus ♥ Hanna 111111



När ringarna satt där de skulle och vi hade skålat och pussats var det dags att dela vår glädje. Våra familjer var först med att få reda på nyheten! Därefter åt vi en lunch i stan och jag kunde inte sluta titta på våra ringar!
När vi var mätta och belåtna körde vi ut till Ängelholm och Klitterhus. Vi hade förväntingar på att det skulle bli en trevlig vistelse på hotellet, men aldrig hade vi kunnat ana hur bra det verkligen skulle bli!
När vi kommer in i rummet möts vi av denna syn:



Vi var båda överväldigade och allt kändes om möjligt ännu bättre! Det här var verkligen vår dag!
Hanna ♥ Magnus



När vi kom till hotellet bestämde vi med personalen att det skulle passa bra med en fika trettio minuter efter ankomst. Vi hade väntat oss någon kanelbulle och kopp kaffe eftersom det ingick i hotellpaketet och när vi kom ner till restaurangen stod där mycket riktigt en korg med kanelbuller. De visade sig dock inte vara till oss. Vi hade ett eget bord längre bort med vår fika. Varma scones med ost och marmelad samt kladdkaka och grädde med färska bär! Det var underbart att känna sig så bortskämd!



Efter fikan gick vi ut på bryggan och njöt av väder, utsikt och den fantastiska känslan av att vara förlovade! Allt kändes för bra för att vara sant! Det var den elfte november och kunde lika gärna ha varit snöstorm...



När vi kom tillbaka till hotellet hade solen börjat gå ner och vi drog oss upp på rummet igen. Jag beställde upp en drink och Magnus drack öl medan vi följde solens nedgång.



Och jag fortsatte såklart att titta på min hand. Det kändes så rätt! Och känns fortfarande.
Äntligen behöver min hand inte känna sig naken längre!



På kvällen åt vi en fyrarätters middag i restaurangen. Jag blev aningen bestört när vi satt oss till rätta och jag insåg att jag hade glömt min kamera - Magnus tyckte dock att det var lika bra. Nu var det bara vi och en fantastisk måltid!

Jag har aldrig haft en dröm om att gifta mig. Aldrig drömt om min bröllopsdag, att få bära en vacker klänning eller byta ringar med min älskade. Jag har aldrig sett det som ett måste. Det har aldrig varit ett mål, eller ens en del av mina framtidsdrömmar.

Och så står man där. Man har haft sin första kärlek. En fantastiskt fin sådan som var rätt och underbar då och där, men som inte räckte till i längden. Flera år av kärlek som jag idag, flera år senare, kan se tillbaka på som en pusselbit på vägen.

Och sen började just den vägen. Vägen till något annat, något jag aldrig upplevt tidigare. Det tog slut med min första kärlek. Det blev nytt år och jag umgicks massor med fina vänner i studentstaden. Jag hade ett underbart sista studentår med mycket kvalitétstid. Med bland andra Sandra och Johanna vid min sida kunde allt gå hur som helst, men ändå vara hur fantastiskt som helst. Trots mycket fest och dans med dessa sköna damer var det när jag var på hemmaplan i Varberg som jag träffade min blivande pojkvän för första gången. Han som bodde i Helsingborg men som var på besök i Varberg över helgen.

Såhär i efterhand vet jag inte riktigt vad som hände. Jag ser tillbaka på en kväll då jag av någon anledning tog det lite lugnare med festandet och helt plötsligt åt mat i bara linne på en bänk i staden mitt i den ljumna sommarnatten. Jag förstod inte hans skämt och när min kompis kom förbi och skämtade med honom förstod inte han. Det var någon slags kulturkrock. Samtidigt så var det något som gjorde att jag ville träffa honom igen, som fick mig att gå glad men väldigt nervös hem till mitt flickrum. Jag hade fått en kram och ett hejdå. Inget ”vi hörs” eller någon antydan till att mötet varit trevligt. Jag gav inte heller något sådant. Även om jag nog ångrade det när jag gick hemåt.

På morgonen därpå fick jag ett sms. Jag kommer inte ihåg vad han skrev. Men jag kommer ihåg att orden jag önskat höra stod där. Att han hade haft trevligt och att han hoppades på att få träffa mig igen. Jag vill minnas att det var mycket tankar tills vi sågs igen. Jag åkte på en underbar resa till London med min älskade syster. Jag fortsatte jobba dag ut och dag in och tillbringa lediga timmar med Sandra och Johanna i sommarHalmstad. Jag tror att jag någonstans på vägen var lite rädd att något skulle kännas fel när vi träffades igen.

Vårt andra möte var i mitt studentrum i Halmstad. Han kom på besök över helgen. Jag hade lagat Nisses och han hade tagit med sig två flaskor vin. Ett gott rödvin för en vettig peng och ett finvin utifall att han skulle ha träffat en vinkännare. Det hade han inte. Jag hade sedan ett halvår tillbaka bytt ut vitt sliskvin mot rödvin och visste bara om jag tyckte ett vin var gott eller mindre gott. Kan väl säga att det är där jag är även idag, även om jag uppskattar vin ännu mer idag. Tilläggas bör kanske att han gått mer och mer från vin och förälskat sig i en hel värld av öl. Finöl. Och det stör mig när jag själv slänger mig med kommentarer om alla dessa öl när jag egentligen vill sakna det där vinet till helgen. Helt plötsligt dricker vi öl istället? Antar att det är sånt som händer när man utvecklas tillsammans…

Den där andra träffen följdes av en tredje träff, också den i Halmstad. Dejten hette Magnus och blev min pojkvän. Det blev vi. Jag vet inte riktigt när eller ens hur eftersom vi var så väldigt olika. Det jag är helt säker på är varför. Vi tyckte helt enkelt om varandra! Det var rätt då och där.

Vi var tillsammans och fortsatte träffas mellan mitt uppsatsskrivande på lärarlinjen i Halmstad och Magnus sjuksystertimmar i Lund. Min utbildning gick mot sitt slut och Magnus tyckte jag skulle söka mig mot Helsingborg. Jag sökte, och erbjöds intervjuer men hade redan tackat ja till ett jobb i Varberg. Det kändes så rätt att komma hem till Varberg. Jag fick ett hyreskontrakt till en egen tvåa och hade ett heltidsjobb där jag behövdes. Jag gick från det där fantastiskt impulsiva sista året i Halmstad till ett slags första riktiga vuxenliv. Med mig på hela denna resa var Magnus. Vi träffades alla helger vi kunde och när han var ledig på vardagar var han hos mig. Jag älskade honom och ville ha honom hos mig hela tiden så när mitt vikariat sedan gick ut och jag erbjöds tjänster i både Varberg och skåne firade vi plötsligt att vi skulle flytta ihop! Innan detta tillfälle hade jag under många månader tvingat mig själv att acceptera att Magnus inte var som mig. Han hade inget behov av att prata av sig, han behövde inte berätta om sig själv. Idag, och kanske även då, visste jag att det inte var för att hålla mig utanför hans tankar – han kände helt enkelt inte att han hade något att prata om. Efter dessa månader tvingade jag också mig själv att berätta detta för Magnus och helt plötsligt kunde vi mötas på vägen. Idag är detta inget jag tänker på, men när jag tänker tillbaka får det mig att förstå att det var detta som enligt mig fick oss att komma hit vi är idag – till en underbar kommunikation och relation. En relation där en blick många gånger säger mycket mer än alla ord någonsin kan göra.

Och sen någonstans efter min flytt till Helsingborg så var det något som hände. Vår kärlek fortsatte bara växa och jag trodde att det någon gång borde komma något slags bakslag, men icke! Efter mer än två år tillsammans växer kärleken fortfarande. Jag tror att det var detta som bidrog till att det på vägen dök upp som en självklar känsla att vi ville förlova oss. Jag som aldrig hade tänkt tanken på att förlova mig. Och helt plötsligt var det bestämt. Vi bestämde ett datum och planerade denna dag länge och väl. Ingen visste, bara vi.

Och så var dagen där. Den elfte november tvåtusenelva. 11 11 11. Klockan elva minuter över elva stod vi högst upp i Kärnan med utsikt över Helsingborg och bytte ringar. Det var overkligt och helt fantastiskt och dagen fortsatte att bjuda på fantastiskt och fantastiskt och fantastiskt.

När någon nu efter förlovningen frågar hur det känns rycker Magnus och jag på axlarna och säger ”som vanligt”. Vi hade ett fantastiskt och sagolikt dygn 11 11 11. Tveklöst! Och nu efter förlovningen är det precis som vanligt, det vill säga helt underbart och självklart. Det är vi och bara vi och jag, som aldrig haft en dröm om att gifta mig, har plötsligt börjat drömma om att få vara brud för en dag.

Magnus är en självklar del av mitt liv och jag älskar honom mer för varje dag. Han är den som fått mig att vid tjugotre års ålder börjat drömma om min bröllopsdag, att få bära en vacker klänning eller byta ringar med min älskade!

Förra året vadade vi fram i två decimeter snö, det var många minusgrader och området var upplyst av all denna vita, vackra snö. I år var det plusgrader, ruggigt och ett stänk av regn, men vet ni vad? Det var mysigt ändå! 

Det kommer inte bli så mycket julpynt här i år, men det märks att även det lilla gör mycket för stämningen. Jag ligger här i soffan efter frukost och bara myser. Stjärnan lyser dygnet runt när jag får bestämma. Den stora röda julstjärnan har sin plats i fönstret. Älskling har köpt mig en julfilt, givetvis med stjärnor på. På ljusfatet har en egenpysslad lykta fått flytta in. Magnus avdentskalender-korg är fortfarande välfylld efter fyra decemberdagar och i eftermiddag planerar jag en sväng till Fredriksdals Julmarknad. Det är andra advent, och jul i vårt hus!

Skrev i förra veckan att jag gjort en liten gå bort-present till en julklappslek i vinter.
Detta blev mitt bidrag. En tändsticksask och ett par ljus.

 
Sitter och sorterar lite gamla fotografier. Det är en liten konstig känsla att se sig själv sådär. Sådär liten och på något vis oskyldig. Man minns små små saker som ger fotograferna mer liv på något sätt. Som gör att dem blir personliga. Jag minns till exempel när mamma satte upp toffsen i mtt hår inför mitt sjuårskalas med fjärilstårta. Härligt tycker jag!

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det kanske är ödet? Efter två jobbveckor med mycket av just den varan kände jag att jag inte hann med bloggen. Och det är inte kul när det känns mer som ett måste än ett nöje. Så då bestämde jag mig att bloggen skulle få sova lite tills jag hade tid.

Och så är den plötsligt här. Tiden. Efter två veckor på jobb med sjuka barn och kollegor har det nu blivit min tur, eller otur. Och så ligger jag här, för sjuk för att jobba. Det var dock inget jag anade innan febern kom på plötsligt besök igår, så jobbdator, almanacka och allt sånt är kvar på jobbet. Min privata dator har jag dessutom sedan månader tillbaka lovat att låna ut just denna dag och kväll och natt. Så här är jag. Visserligen i vertikalt läge, men fullt kunnig att blogga - men då har jag ingen dator! Så vad tror ni, ödet?

I så fall har jag precis trotsat ödet med min mobil. Men några kuliga inlägg med bilder blir det alltså tidigast i morgon, om datorn överlever en natt som DJ-hjälpa. Vi får vänta och se!

Många kramar från soffan!