Jag har aldrig haft en dröm om att gifta mig. Aldrig drömt om min bröllopsdag, att få bära en vacker klänning eller byta ringar med min älskade. Jag har aldrig sett det som ett måste. Det har aldrig varit ett mål, eller ens en del av mina framtidsdrömmar.

Och så står man där. Man har haft sin första kärlek. En fantastiskt fin sådan som var rätt och underbar då och där, men som inte räckte till i längden. Flera år av kärlek som jag idag, flera år senare, kan se tillbaka på som en pusselbit på vägen.

Och sen började just den vägen. Vägen till något annat, något jag aldrig upplevt tidigare. Det tog slut med min första kärlek. Det blev nytt år och jag umgicks massor med fina vänner i studentstaden. Jag hade ett underbart sista studentår med mycket kvalitétstid. Med bland andra Sandra och Johanna vid min sida kunde allt gå hur som helst, men ändå vara hur fantastiskt som helst. Trots mycket fest och dans med dessa sköna damer var det när jag var på hemmaplan i Varberg som jag träffade min blivande pojkvän för första gången. Han som bodde i Helsingborg men som var på besök i Varberg över helgen.

Såhär i efterhand vet jag inte riktigt vad som hände. Jag ser tillbaka på en kväll då jag av någon anledning tog det lite lugnare med festandet och helt plötsligt åt mat i bara linne på en bänk i staden mitt i den ljumna sommarnatten. Jag förstod inte hans skämt och när min kompis kom förbi och skämtade med honom förstod inte han. Det var någon slags kulturkrock. Samtidigt så var det något som gjorde att jag ville träffa honom igen, som fick mig att gå glad men väldigt nervös hem till mitt flickrum. Jag hade fått en kram och ett hejdå. Inget ”vi hörs” eller någon antydan till att mötet varit trevligt. Jag gav inte heller något sådant. Även om jag nog ångrade det när jag gick hemåt.

På morgonen därpå fick jag ett sms. Jag kommer inte ihåg vad han skrev. Men jag kommer ihåg att orden jag önskat höra stod där. Att han hade haft trevligt och att han hoppades på att få träffa mig igen. Jag vill minnas att det var mycket tankar tills vi sågs igen. Jag åkte på en underbar resa till London med min älskade syster. Jag fortsatte jobba dag ut och dag in och tillbringa lediga timmar med Sandra och Johanna i sommarHalmstad. Jag tror att jag någonstans på vägen var lite rädd att något skulle kännas fel när vi träffades igen.

Vårt andra möte var i mitt studentrum i Halmstad. Han kom på besök över helgen. Jag hade lagat Nisses och han hade tagit med sig två flaskor vin. Ett gott rödvin för en vettig peng och ett finvin utifall att han skulle ha träffat en vinkännare. Det hade han inte. Jag hade sedan ett halvår tillbaka bytt ut vitt sliskvin mot rödvin och visste bara om jag tyckte ett vin var gott eller mindre gott. Kan väl säga att det är där jag är även idag, även om jag uppskattar vin ännu mer idag. Tilläggas bör kanske att han gått mer och mer från vin och förälskat sig i en hel värld av öl. Finöl. Och det stör mig när jag själv slänger mig med kommentarer om alla dessa öl när jag egentligen vill sakna det där vinet till helgen. Helt plötsligt dricker vi öl istället? Antar att det är sånt som händer när man utvecklas tillsammans…

Den där andra träffen följdes av en tredje träff, också den i Halmstad. Dejten hette Magnus och blev min pojkvän. Det blev vi. Jag vet inte riktigt när eller ens hur eftersom vi var så väldigt olika. Det jag är helt säker på är varför. Vi tyckte helt enkelt om varandra! Det var rätt då och där.

Vi var tillsammans och fortsatte träffas mellan mitt uppsatsskrivande på lärarlinjen i Halmstad och Magnus sjuksystertimmar i Lund. Min utbildning gick mot sitt slut och Magnus tyckte jag skulle söka mig mot Helsingborg. Jag sökte, och erbjöds intervjuer men hade redan tackat ja till ett jobb i Varberg. Det kändes så rätt att komma hem till Varberg. Jag fick ett hyreskontrakt till en egen tvåa och hade ett heltidsjobb där jag behövdes. Jag gick från det där fantastiskt impulsiva sista året i Halmstad till ett slags första riktiga vuxenliv. Med mig på hela denna resa var Magnus. Vi träffades alla helger vi kunde och när han var ledig på vardagar var han hos mig. Jag älskade honom och ville ha honom hos mig hela tiden så när mitt vikariat sedan gick ut och jag erbjöds tjänster i både Varberg och skåne firade vi plötsligt att vi skulle flytta ihop! Innan detta tillfälle hade jag under många månader tvingat mig själv att acceptera att Magnus inte var som mig. Han hade inget behov av att prata av sig, han behövde inte berätta om sig själv. Idag, och kanske även då, visste jag att det inte var för att hålla mig utanför hans tankar – han kände helt enkelt inte att han hade något att prata om. Efter dessa månader tvingade jag också mig själv att berätta detta för Magnus och helt plötsligt kunde vi mötas på vägen. Idag är detta inget jag tänker på, men när jag tänker tillbaka får det mig att förstå att det var detta som enligt mig fick oss att komma hit vi är idag – till en underbar kommunikation och relation. En relation där en blick många gånger säger mycket mer än alla ord någonsin kan göra.

Och sen någonstans efter min flytt till Helsingborg så var det något som hände. Vår kärlek fortsatte bara växa och jag trodde att det någon gång borde komma något slags bakslag, men icke! Efter mer än två år tillsammans växer kärleken fortfarande. Jag tror att det var detta som bidrog till att det på vägen dök upp som en självklar känsla att vi ville förlova oss. Jag som aldrig hade tänkt tanken på att förlova mig. Och helt plötsligt var det bestämt. Vi bestämde ett datum och planerade denna dag länge och väl. Ingen visste, bara vi.

Och så var dagen där. Den elfte november tvåtusenelva. 11 11 11. Klockan elva minuter över elva stod vi högst upp i Kärnan med utsikt över Helsingborg och bytte ringar. Det var overkligt och helt fantastiskt och dagen fortsatte att bjuda på fantastiskt och fantastiskt och fantastiskt.

När någon nu efter förlovningen frågar hur det känns rycker Magnus och jag på axlarna och säger ”som vanligt”. Vi hade ett fantastiskt och sagolikt dygn 11 11 11. Tveklöst! Och nu efter förlovningen är det precis som vanligt, det vill säga helt underbart och självklart. Det är vi och bara vi och jag, som aldrig haft en dröm om att gifta mig, har plötsligt börjat drömma om att få vara brud för en dag.

Magnus är en självklar del av mitt liv och jag älskar honom mer för varje dag. Han är den som fått mig att vid tjugotre års ålder börjat drömma om min bröllopsdag, att få bära en vacker klänning eller byta ringar med min älskade!