En av loppisarna vi besökte i lördags är Erikshjälpen i Idala. Jag hittade ingenting men var ändå nöjd med besöket. Man liksom är det automatiskt när man besöker en villa mitt ute i ingenstans med stor trädgård och utsikt över en åker. Alla gamla ting på loppisen känns liksom så rätt, så hemma. Med denna motivering hamnar nu denna loppis bland Mina Smultronställen trots att jag bara varit där två gånger!




På nedervåningen finns bord när traktens (min tolkning) damer och herrar köper kaffe med dopp för en tjuga varje lördag. MedhHembakade kakor och obegränsat med kaffe ur termosarna sitter de vid borden mitt i loppisen och pratar sådär som man gör på bygden (min tolkning).

Hört vid ett av borden:
- Ja, herregud, det var sålänge sen vi sågs att vi inte ens kände igen varandra, ja, vi kände varandra för jättemånga år sedan. Det var på den tiden som jag jobbade på tvåan med Berit, och hon...




Magnus var glad i lamphörnan. Fast egentligen var det såklart åt något helt annat. Inte ens en mysig loppis som denna kan få honom att finna tjusningen i att springa på loppisar. Och brevid har vi henne - BokmalsSara. Att Sara lämnar en loppis utan minst fem böcker har nog aldrig hänt.




Och här slutligen kommer vi till det jag vekrligen älskar med loppisen. Nämligen alla turkosa hyllor. Om jag någon dag i framtiden har en garderob med fina hyllor ska de var turkosa. Vackert! Sådär varmt och hemtrevligt. Bilden till höger är en riktig favorit. Känner redan nu att den kommer att återkomma i bloggen. Kanske i en blivande header när jag väl gör en sådan? Vi får se. Vacker är den i alla fall!